att skriva något här. jag ska byta blogg. skaffa en ny! Denna tillhör det gamla. Nu är det dags för lite förändring, fast jag kommer inte radera den. Bara sluta skriva här.

Ni som vill ha min nya adress sen får skicka ett mejl till: martina.tillb@hotmail.com eller skriva ett privat meddelande på fb.

Vill veta vilka som läser! Så hör av er om ni är intresserade sen så småningom annars skriver jag i min ensamhet.

PUSS

Idag skadades en soldat i landet långt borta, han skadades ordentligt. En ung kille, som jobbar på Ing2 i vanliga fall. Många personer jag känner vet vem han är, känner honom, har jobbat med honom osv. Personer som var där vet jag vilka de är.
Det är hemskt. Jag blir helt tom och fåordig.

Men jag tänker på det och man funderar.

Tänker på dig som blivit skadad, alla som älskar dig och bryr sig om dig.

http://www.forsvarsmakten.se/sv/Internationella-insatser/Afghanistan–Isaf/Nyheter/Skadade-soldaten-under-operation-/

Hej på er!
var ett tag sen, inte riktigt haft tid elelr lust. Händer ganska mycket nu, som vanligt! Men det är ganska stora förändringar på jobbet som gör att alla blir påverkade, sovit ganska dåligt denna vecka också.. så är ganska trött.
Jag är helt utan hund nu.. blev bäst så! Lilla Dämpa ska ju blir mamma, inte tillbaka fören om ca 10 veckor..

Sprang + gym igår. sprang idag. Ute, med Jacke underbart väder! Det var jätteskönt… göra av med lite!!

Åker till mor i helgen, syskonen fyller år och lite sånt. Kan nog bli mysigt
Men det tar ca 3 timmar att ta sig dit.. segt när man vet att det tar 1,5 timme annars.. men så är det när man inte har bil!

Bil, jag vill ha en bil. Den rätta dyker upp tids nog.

PUSS

Började dagen med vattenfys. Riktigt bra idag tyckte jag! Man kände verkligen att det tog, risk för träningsvärk i morgon.
Borde sätta fart, ta tag i det som borde göras. Har ingen lust.

Jag vill må bra. Hur ska jag lyckas? Det är frågan..

I morgon är det fest.

PUSS

I bland ser man ändå ett litet ljus i slutet av tunneln.Tack ,.

Jag är ledsen, känner mig uppgiven, mållös. Vad gör jag här? Dagen idag har bara flytit på, hade velat gråta flera gånger om. av flera anledningar. Är så trött på folk som ljuger, är elaka, fega, ger hopp, förtroende och sen ger en fingret. Trött på att en person som borde veta hur man ska vara mot folk under sig inte gör det på ett bra sätt.
Ledsen.

Ja vad fan mer ska jag säga? Jag har ingen lust att skriva om vad vi gjort eller något annat.

Inte i kväll.

Puss

Jag tänker på dig och har tårar i ögonen..

Gårdagen sluta i tårar och dagen började i tårar. Mitt liv känns så jävla jobbigt. Jag vet att jag kanske gnäller. Men detta är min blogg och nu måste jag verkligen skriva av mig…
Jag trodde att jag visste vad jg ville, att jag kunde gå vidare. Men så gav du mig hopp om att kanske, jag är kär i dig. Det kan bli vi. För mig är det svårt att tänka att det inte skulle vara så. Det känns så naturligt och som att det bara ska vara så… Som en vän sa en gång ” Du & ……. Det kommer alltid vara ni, annars är det fel”. Det är så jag känner. Det känns fel, jobbigt, ensamt. Jag vill inte. Jag blir ledsen och förkrossad när du ger hopp och sen tar tillbaka.. Vänner. Vad är det?

När man delat en tredjedel av sitt liv med någon då är dte inte så jävla lätt att ta steget vidare.. när klippen försvinner och det bara är ett stup kvar. Det saknas liksom något.

Det var en tjej som hade bestämt sig för att gå vidare, bli ordentlig. Strunta i de gamla kompisarna och kill gänget som inte alls var de lämpligaste att umgås med. strunta i att skolka och alla annan skit. Tjejen hade bestämt sig för att fokusera på framtiden. Skolan, strunta i killar och bara vara fokuserad på sig själv. Sista festen på sommarlovet hade precis startat och där stod han. Med en blick hon aldrig känt förut, tittade han på mig? en nochalans som gjorde henne intresserad. Charmen och trixen.. Men hon tänkte hela festen att nej, nej.. Inget att bry sig om. I slutet av kvällen la hon sig i hans knä och kysste honom.. Det kändes som att det var meningen. Nästa dag sågs de och såg på film, kändes pirrigt och naturligt. Som att de alltid gjort det. Hon åkte på semester till Öland. Det enda hon kunde tänka på var denna kille.. Han bodde i staden hon alltid velat bo i, där hon började skolan. han tyckte om henne. Hon blev kär. De sa att de älskade varandra. Veckorna gick och blev månader som sedan blev till år. Hon kunde inte tro att det var sant. Var hon värd honom? Han fick henne att tänka om. Förstå att hon var fin och bra för den hon var. Att hon inte behövde bevisa något för någon annan än sig själv. De var nästan aldrig osams och om de var det så bad de om ursäkt och pratade om det. De reste, njöt av varndra. Skaffade hund, umgicks med vänner. De hade alltid varandra. Flyttade i hop och förlovade sig. De båda hade tänkt på det och sa det till varandra nästan samma dag.. De som skojjat om att när de varit tillsammans 10 år, ja då skulle de minsan gifta sig. Så rätt kändes det enda sen den där festen. Hon var alltid medbjuden med grabb gänget när det var fest, hockey eller ja vad som helst. Hon hade en given plats. De klarade av 11 månader när han gjorde lumpen, 11 månader när hon gjorde lumpen. Jobb på distans, studier osv. De klarade allt för de hade varandra. De hade äkta kärlek. De lät varandra ha sitt egna. Men delade ändå allt.
Sen kom det till en tid när han jobbade borta hela veckorna.. Hon kände sig ensam, saknade honom enormt. Kände att hon inte fick det hon behövde när de väl sågs.. Men lät det vara. Han skulle åka iväg. Långt bort. Till ett land i krig. Hon visste vad det innebär rent praktiskt och yrkesmässigt. Men ingen av dem visste nog egentligen innebörden av det. Vad det skulle göra med dem. 14 veckor, 3,5 månad. De skulle klara det. De hade klarat allt annat. Inga problem, när han kom hem kändes det annorlunda. Hon ville få bekräftelse på att hon var älskad. Få kärlek för alla brev hon skickat. tacksamhet. Men hon kände att något saknades. Han mådde inte särskilt bra men ville inte prata om det. De lät det pasera.. Tog en dag i taget. Tog inte tag i det. Tänkte att det känns nog bara konstigt pga att de varit i från så länge, för att de längtat för att de satt upp så höga förväntningar på att det skulle vara så perfekt.. Det blev aldrig perfekt igen.
Hon förstörde allt. de fina åren, den kärleken. De tappade varandra. Hon struntade i vad hon gjorde. Sårade, ljög. Hon som inte kunde förstå att han ville ha henne, hon som 15 åring som var stoltast i världen. Hon som alltid sett upp till honom och alltid varit så tacksam. Hon förstörde allt. Bara på en kväll. 2281 dagar. 6 år och 3 månader. En kväll. Borta. Hon kommer aldrig kunna förlåta sig själv. Men hon vet en sak. Han kommer alltid finnas djupt inne i henne och hon kommer aldrig glömma det de hade. Sån kärlek är svår att uppnå.

Jag kommer alltid att älska dig

Tårarna rullar nerför mina kinder och jag måste gå vidare. Måste släppa taget och tro på att livet går vidare. Jag har aldrig mått sämre.